Tåget mot Sundsvall lämnade centralen i ottan. Jag gillar åka tåg. Det ger mig inre ro att se Sveriges landskap susa förbi utanför. Just nu ser jag visserligen inget mer än mörka trädtoppar som utgör konturen mot en långsamt ljusnande himmel. Trots att jag suttit på tåget i snart två timmar är det fortfarande inte ljust ut. Men de är vackert att se dagen komma till liv. Jag tycker om tåg och resande utmed marken generellt. Du är på väg men du är ändå stilla. Den kombinationen ger mig utrymme åt tankar och lyssna till min inre röst. Sippandes på mitt kaffe med massor av mjölk.
Jag funderar på att den 15e januari är jag färdig civilekonom, redo att ta mig an världen utanför. Den 25e januari kliver jag på min nya tjänst som juniorkonsult. Uppdragen som ligger framför mig i vår fyller mig med förväntan och samtidigt med en aningen nervositet. Jag älskar att stå inför utmaningar som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Söker mig aktivt till situationer som gör mig nervös. Jag har för mig att jag inte tycker om nervositeten innan. Jag blir som en kapplöpningshäst som otåligt stampar med foten, ivrig att få komma iväg. Samtidigt som jag inte vill att det ska bli dags – för hur bär jag mig åt när statskottet ljuder? Men när det väl är igång då njuter jag. Njuter av att jag vågar, och allra mest njuter jag när jag inser att jag klarar det.
Känslan när det plötsligt går upp för mig att jag faktiskt gör det - på riktigt – och jag gör de bra är värd all nervositet i världen. Den känslan är så levande och det är den känslan som får mig att alltid välja det utmanande och svåra före det lätta och bekväma.
