Tidskrävande att vara ambitös

Det tar mycket tid i anspråk att ha ambitioner på min nivå.

Jag hör mig själv i många sammanhang prata om att det inte är värt att jobba så mycket att när du är 65 upptäcker att ditt liv försvinner när du går i pension. Som junior, eller juniorska, är ju pensionen givetvis en bra bit bort (även om jag i min löneförhandling framförallt fokuserade på just pensionsavsättningar).
Jag lever dock inte som jag lär. Nu är helgen över och jag kan konstatera att jag framförallt har spenderat helgen framför datorn djupt fokuserad. Fler helger har det varit och fler helger lär det bli.

Vad är det som driver mig kan man undra?
Jag har själv sökt svar på den frågan. Är det krav från min arbetsgivare? Svaret får nog ändå vara nej. Jag stötte på en högre chef för några timmar sedan som även hon var på söndagsvisit på kontoret. Hon var väldigt förvånad över att jag alls jobbade på en söndag. Så nej, krav från jobbet om att jag ska sitta här idag finns inte direkt.

Har jag ändå inget bättre för mig? Inget liv? Inga vänner? Jo, både aktiviteter och vänner står lite otåligt och hoppas runt hörnet och undrar när jag egentligen ska få en mer avslappnad kalender.

Det svaret som jag hittar inom mig är att jag har valt det själv - jag vill sitta här. Jag kan visserligen muttra över saker jag missar men det är ju ingen som tvingar mig. Jag väljer att sitta här. Jag vill sitta här.
Det är min framåtanda och min ambitionsnivå som får mig att sitta här. Det sägs att det tar 10 000 timmar att bli riktigt bra på något. Jag tänker bli riktigt bra och jag är redo att satsa för att bli det också!