Jag kan leva länge på ett samtal som skapat inspiration.
Jag har alltid varit sällskapsjuk. Mina föräldrar blev tokiga på mig när jag bodde hemma och gick i skolan. Det spelade ingen roll hur schysst rum eller hur stort och bekvämt skrivbord jag hade. Pluggade gjorde jag ändå vid köksbordet. För då var det ju folk runtomkring. Att få vara mitt i rörelse och konversationer gjorde mig fokuserad, motiverad och det var då jag kom framåt. Det hände visserligen att jag under sena nätter skrev hela uppsatser medan alla andra sov. Givetvis även då vid köksbordet.
Hemma har vi inrett ett superfint arbetsrum med vita bokhyllor, vitt skrivbord och en svindyr knallröd skrivbordslampa. Perfekt sa jag och min sambo. Nu kan vi sitta här inne och jobba och så slipper vi sitta ute i vardagsrummet (vi har öppen planlösning) och störa den som inte vill jobba och den som jobbar slipper bli störd.
Var sitter Maria? Inte är det i ljuset av den svindyra lampans sken iaf...
Det sociala djuret i mig vill vara där andra är. Vi behöver inte prata. Men att få känna närvaron och veta att om jag vill säga något så finns det någon där som lyssnar och kan bolla tillbaka. (Det kräver ju också såklart att den som finns tillgänglig är ett bra bollplank)
En sådan miljö lockar fram det allra bästa i mig. I ett ensamt rum måste jag använda all min disciplin för att inte låta motivationen säcka ihop och effektiviteten med den.
Självkännedom är bra har jag hört…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar